Boken handlar om Claire som är femton år och hennes mamma som får bröstcancer. Bokens idé är hur Claire och hennes mamma lever sitt liv i samma hus fast att det aldrig hinner träffa varandra så det talar över lappar på kylskåpsdörren. Det börjar med att mamman får reda på att hon har en knöl i högra bröstet, så hon går till doktorn och opererar bort knölen, men senare i boken får man reda på att hon ska börja med laserbehandling. Det betyder antagligen att hon fortfarande har en slags av cancer. Medan allt detta händer med mamman så får Claire en pojkvän och mamman blir lite orolig om han ålder eftersom att han tog Claire på en biltur.
Personligen tycker jag att boken är ganska bra, eftersom den tar upp viktiga saker, så som cancer. Själva tanken av att en bok klarar sig utan så mycket text är helt fantastisk, att man kan leva sig in i deras liv utan att det står beskrivningar eller värsta uppsatsen om en händelse. Författaren har klarat sig enligt mig, språket är på toppen, inga fula ord eller kränkande mot någon. Det bästa med boken är nog själva tanken att allt bara står på en massa lappar, så man får inte direkt alla detaljer men man får så mycket så att man förstår sig på den. När man väl är inne i texten så går det inte att tänka på något annat, och allt händer så snabbt utan någon som helst varning så ens känslor ändras på sekunden. Ena sekunden skrattar du, sen andra är du i tårar.
